Mitt hjärta slets sönder.

Visa dagar vill man bara somna om och låta gå förbi.

Idag är en sådan dag.

Min lilla tjej är så himla go och underbar. Hon hade bestämmt sig när hon vaknade för att hon skulle ut och springa, hon vill bli snabbare och bättre i fotbollen.Så hon frågade om hon fick ta med Chaplin.

Rörd av situationen tyckte jag väl att det kunde väl vara helt ok. Hon skulle springa en runda på 1 km. Och ifrån våra fönster ser man nästan hela runda utom typ dom sista 30 meterna.

Hon vill gärna låna mitt bälte (har ju ett special bälte till Chappe eftersom jag har så dåliga händer) Och jag tänkte i mitt stilla sinne att det är ju bra för då har hon ju lite att sätta emot den lilla besten om han får för sig något.

Så här i efterhand vet jag att det var korkat:(

Men iväg sprang dom en lycklig tjej och en väldigt lycklig vovve som ser henne som en idol.

Jag och Midi me stod och kollade i fönstrena när dom gav sig av. Vi gick från fönster till fönster och konstatreade att dom såg ut att ha riktigt roligt. Så vi satte oss i soffan och väntade....och väntade.....och väntade.....Och hon kom inte.

Lite nojjig som jag är började jag spanna i fönstrena efter dom och såg inte dom någonstans. Men tänkte att dom var kanske i någon av svakorna man inte ser. Så jag gick och blande saft som hon skulle få efter att ha varit så duktig. Sedan gick jag en runda till och kikade, men såg dom fortfarnade inte. nu började jag bli riktigt orolig. Så jag tog på ett par av gubbens alldeles för stora skor och tog hans jobba jacka och ut iklädd pyjams fortfarande. När jag kommer ut på vägen ser jag en haltande liten tjej som går och håller en vuxen i hande som håller en skamsen hund, kommande från helt fel håll.

När jag kommer fram till min älskade lilla tjej är hon alldeles sönder gråten. Då visade det sig att när hon var ca 10 meter hemifrån på slutet av rundan, den biten man inte ser, såfick chappe frispel när han såg kossorna. Hade helt glömmt att det var kossor där. Han är skiträdd för dom. Så då hade han sprungit in i hagen mitt emot vilket gjorde att min lilla tjej flög som en vante rakt in i elstängslet med ström i.

Till råga på allt så hade han vägrat gå förbi kossorna. Så min ordentliga lilla tjej som inte vill lämna honom där vände trotts all smärta och gick hela vägen tillbaka:( ÅHHHHHHHHHH det gör så ont i mig.

Så jag slänger upp henne i famnen bär henne in i huset, då säger det lilla livet "mamma du behöver inte bära mig, du som har så ont i händerna" Men i den stunden skulle jag kunna bära henne runt hela världen.

Sedan väl inne och jag har bäddat ner henne i soffan med saft och plåster så säger hon "åh mamma, jag gick och bad att du skulle komma och hjälpa mig jag önskade hela vägen att du skulle se mig och rädda mig" och hon gråter och gråter. "jag bad flera gånger"

Hjärtat gick sönder om och om igen. Det slets ut och revs i bitar.

Fy vad det gör ont, tanken på att hon gick där trasig med denna smärta från sitt hem bort från oss för att ändå komma hem. DET GÖR SÅ ONT!!!!!!!

Min lilla älskade ängel.